För egen del kunde jag tidigare i livet ibland dra till med “låg ämnesomsättning”. Typ: “Det räcker att jag tittar på en kanelbulle så går jag upp flera kilo”. Där låg möjligen ett pyttelitet korn av sanning.
Jag har som vuxen haft konstaterad sköldkörtelrubbning (hypotyreos; alltså minskad produktion av ämnesomsättningshormon). Tillståndet visade sig vara icke-kroniskt. Ett år senare var värdena bra, utan medicin. Och jag lever numera i trygg och ärlig förvissning om att den stora förklaringen till att jag tidigt i livet fick viktproblem tveklöst var ett högt kaloriintag. (Inte låg kaloriutgift – jag har alltid rört på mig mycket.)
Jag bakade flera gånger i veckan. Sockerkaka, chokladbollar, vaniljdrömmar, bullar; ibland mer avancerade grejer som chokladbiskvier och karlsbaderbullar. Jag åt alltid stora portioner till middag och hade ändå svårt att bli mätt. Jag vann fiskpinneätartävlingar i mellanstadiet.
Men varför denna glupskhet?
Här skulle många komma med en psykologisk förklaring. Ord som “comfort food” och tröstätning skvallrar om hur vi gärna kopplar ihop mat med känslor. När jag spelade in Biggest Loser Vip och vi tjockisar pratade om vårt förhållande till mat, betonades denna aspekt ofta av flera av deltagarna.
En tangerande förklaring handlar om missbruk. Överätandet jämförs alltså med alkoholism, narkotika- och spelmissbruk et cetera. Det talas om ett “hål i själen” som måste fyllas.
Här måste jag nämna min mamma. När man kom in i badrummet efter henne, kunde det stinka spya där inne. Då hade mamma gått loss på färskt bröd eller mandelmassa i stora mängder och sedan satt fingrarna i halsen…
Karaktärsdefekt är en annan förklaringsmodell. Min smale vän E var inne på det (det är i alla fall min tolkning) när han för ett tjugotal år sedan spände ögonen i mig när vi satt i en liten sommarsjö och fiskade från en eka:
– Du har inte testat att äta mindre?
Idén här var alltså att jag var för korkad eller för moraliskt slapp för att bemästra mina problem. Rätt förnedrande, måste jag tillstå.
Det är med allt detta psykologiserande som bakgrundsbrus, jag läser i Science om nya rön om den så kallade FTO-genen. 1
Det är den gen som i studier visat sig ha allra störst effekt på övervikt. Den finns hos nästan hälften av alla européer, och ungefär 16 procent har fått genen i dubbel upplaga. Med enkel upplaga väger man i genomsnitt 1,2 kilo mer än människor utan riskvariant, med dubbel upplaga 3 kilo mer.
Det är ju inga jättesiffror. Men de kan ändå tjäna som påminnelse om att livet vid fläskfronten faktiskt är orättvist på gennivå. Och när forskningen en dag kan kartlägga effekterna av alla överviktsrelaterade gener, är det sannolikt på det viset att den genetiska orättvisan visar sig kunna förklara mycket mer än bara några kilon.
Så till det nya i studien. Tidigare har forskare varit oense om FTO-genen verkar genom att sänka ämnesomsättningen – eller driva aptiten.
Nu visar det sig att den gör båda delarna!
Det finns alltså vetenskapligt stöd för att faktiskt kunna skylla på generna både när man glufsar i sig sin andra pizza… och när man har svårt jogga bort överskottet.
Den där bortisen “låg ämnesomsättning” behöver alltså inte vara helt fel… Och det behöver inte bero på trasslig barndom – utan istället på ren och skär matnjutning – att man svullar ibland.
I det här sammanhanget vill jag påpeka att i släkten på min mors sida, så har såväl matglädjen som förekomsten av överviktsproblem varit påfallande. Vi verkar liksom vara födda till att inte visa den där smaskiga emmentalern eller lasagnen eller laxpeston minsta förbarmande…
Om man alltså tänker sig att vissa människor njuter mer än andra av alla de härliga smakfyrverkerierna i gommen – eller av den basala och starka känslan av att gå från hungrig till mätt – så får vi en annan infallsvinkel på överviktsproblematiken. För det är ju faktiskt inte så konstigt om den som njuter mer av mat också äter mer. Snarare logiskt: vi människor är inte skapta att säga nej till starka lyckokickar.
Men herregud, kanske någon undrar: Vad spelar det för roll varför man äter för mycket?
Ja, dels kan ju vara stärkande för självkänslan om man slipper känna sig som en slö och neurotisk soffpotatis bara för att man lägger på sig. (Här vill jag påminna om en berömd studie av professorn i internmedicin Fredrik Nyström. Deltagarna åt hela 5000 kalorier snabbmat per dag under en månad och begränsade sin fysiska aktivitet. Det visade sig att viktuppgången varierade väldeliga mellan individerna. Här var det alltså inte karaktär och viljestyrka som styrde vikten, utan generna.)
Dels kan det leda in i återvändsgränder om man försöker lösa biologiska problem med psykologiska metoder. Kanske ska man tittat på mättnadsindex istället? Vilken mat håller nere kaloriöverskottet de gånger jag ändå inte kan motstå driften att svulla? Jag menar, det är ju bättre att överäta 1000 kalorier lammkotletter med vitlökssmör än 2000 kalorier chips.
Kanske ska man vässa sin förmåga att identifiera fysiologiskt definierade situationer – sömnbrist; för mycket stresshormon i kroppen; att befinna sig sockerdrift istället för fettdrift (ketos) – som de mest riskfyllda för överätning? Istället för att regelmässigt rota i sitt psykologiska bagage.
Visst kan det vara olyckliga relationer, otillfredssställelse med jobbet et cetera, som driver tröstätande. Men inte alltid. Sökandet efter psykologiska lösningar kan faktiskt göra kilojakten onödigt svår.
FTO-genen är en pedagogisk påminnelse om att vissa av oss har svårare med vikten på rent biologiskt grund. Och att våra naturligt smala medmänniskor som tror de är så duktiga och karaktärsfasta, bara haft lite genetisk tur.
Är inte deras självbelåtna leende förresten ganska missklädsamt?
Erik Hörstadius
Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius
Författaren, journalisten och Biggest loser-vinnaren Erik Hörstadius skriver regelbundet på Diet Doctor. I slutet av januari 2019 utkom hans bok Livsnjutardieten, som handlar om viktminskning och ett fettbejakande kostparadigm med fokus på hormonell balans.
GuideDen stora gurun på periodisk fasta, dr Jason Fung, har sammanställt den här nybörjarguiden där du kan lära dig allt du behöver veta om den uråldriga hemligheten för hälsa och viktnedgång.
GuideLCHF står för Low Carb High Fat. Det vill säga lite kolhydrater och högre andel fett, även kallad njutmetoden. Du kan nämligen äta dig mätt på god mat och ändå bli friskare och gå ner i vikt. Här hittar du allt du behöver.
https://science.sciencemag.org/content/372/6546/1085 ↩
, medicinsk granskning av Dr Andreas Eenfeldt
i Krönika 
