Fallrapport: LCHF räddade Denis liv 6 februari 2020 av Dr Èvelyne Bourdua-Roy i Diabetes stories, Diabetesberättelser, Framgångshistorier, Högt blodtryck Här följer ett översatt gästinlägg av dr Èvelyne Bourdua-Roy, allmänläkare som driver en LCHF-mottagning i Kanada: Denis växte upp i Québéc i Kanada och hade en mycket normal barndom. Som barn ansågs han vara ”knubbig”, men under tonåren blev han mycket sportintresserad. Han utnyttjade det skolan erbjöd och tränade mycket. Vuxenlivet förde med sig många krav och mycket stress. Träningen minskade efter att han fått tre döttrar och kilona smög sig sakta på. Han provade alla möjliga sorters bantningsmetoder – alla gjorde honom besviken. Han gick alltid ner i vikt och nådde sina mål, men sedan gick han upp alla kilon han igen. Han blev större och större trots att han spenderat halva livet med att svälta sig själv. Denis var så frustrerad av alla sina misslyckade viktminskningsförsök att han svor på att aldrig försöka igen. Hans allmänna energi hade alltid varit bra. Han hade alltid något projekt på gång, även när han studerade, befordrades och flyttade. Men så ställdes hans tillvaro på ända, han gick igenom en extremt tuff period som slutade med konkurs. Det var i samband med detta hans hälsa försämrades märkbart. Först i och med diagnosen högt blodtryck, därefter typ 2-diabetes. Denis följde alla rekommenderade medicinska behandlingar rigoröst. Trots detta blev hans lista av mediciner allt längre. Han åt tio olika sorter. Han gav upp hoppet om att bli botad eller kunna förhindra diabeteskomplikationerna. Denis dåvarande läkare förklarade för honom att behandlingarna skulle göra att han fortsatte gå upp mer och mer i vikt. Denis var frustrerad över att han aldrig skulle kunna återhämta sig från sin diabetes. Hans fru upptäckte då LCHF, tack vare sina underbara franska vänner. Hennes energi och hälsa förbättrades snabbt. När hennes vänner – trogna anhängare av ketogen kost – kom och hälsade på blev Denis fascinerad. Nyfiken, om än något förvirrad, började Denis läsa doktor Jason Fungs bok Fetmakoden och därefter Diabeteskoden. Han började förstå många saker, inklusive hur han hamnat i sitt nuvarande tillstånd. Så snart han förstod sjukdomen kom han till ro med både sig själv och sin kropp. Månad ett: resan startar Denis kom till Clinique Reversa 12 oktober 2018 och han sa att hans huvudsakliga mål var att gå ner i vikt. Han nämnde ingenting om att reversera sin diabetes, troligen för att han inte trodde att det verkligen var möjligt. Han vägde då 123 kilo och blodtrycket låg på 182/72. Han tog 216 enheter långtidsverkande insulin, Amlodipin 5 mg två gånger per dag, aspirin 80 mg, Atorvastatin 40 mg, Lisinopril 12,5-20 mg, Metformin 850 två gånger per dag, Gliclazid 80 mg två gånger per dag, Forxiga 10 mg och Onglyza 5 mg. Jag satte genast ut Forxiga, precis som jag gör med alla diabetespatienter som går på SGLT2-hämmare och vill börja kostbehandla sin typ 2-diabetes med lågkolhydratkost. Den medicinen ökar risken för diabetesketoacidos hos patienter som äter LCHF eller ketogent. Den fungerar så att den tvingar njurarna att utsöndra socker. Då mina patienter praktiskt taget inte kommer att äta något socker, anser jag att de inte ska behöva ett dyrt piller som de ändå bara kommer att kissa ut. Tvärtemot många andra vårdgivare som använder lågkolhydratkost som en del av behandlingen, minskar jag inte genast mina patienters insulindoser. Det gör jag bara om deras blodsockernivåer är i det närmaste perfekta när de blir patienter på vår klinik. Eftersom vi är ett team som jobbar tvärvetenskapligt instrueras patienterna att mejla sina blodsockernivåer dagligen till min sköterska eller assistent om de inte har tillgång till en CGM som kontinuerligt övervakar blodsockret. Vi håller ett öga på dem tills insulinet har tagits bort. Vi kan agera snabbt och justera medicineringen på daglig basis. Många läkare minskar det totala antalet insulinenheter med en till två tredjedelar på en gång, men jag föredrar att justera dagligen om det är nödvändigt. Det tar inte lång tid och jag vill inte att mina patienter ska bli avskräckta av höga blodsockernivåer. När vi minskar insulindoser, siktar vi på blodsockernivåer mellan 8 och 12 mmol/l. Allt över 12 mmol/l kräver en glidande skala av snabbverkande insulin, allt under 8 mmol/l innebär att det är dags att sänka insulindosen ytterligare. Jag tycker om att arbeta med det långtidsverkande insulinet först, men i detta fall var det bara det insulinet som var aktuellt – det var alltså ganska enkelt. Den 16 oktober var hans insulindos nere på 196 enheter, vilket redan det var en mycket bra början. Jag förväntade mig att det nu skulle gå lite långsammare framåt med denna patient. Gissa om jag hade fel! Fyra dagar senare såg hans värden ut så här: fastande: 5,2 mmol/l eftermiddag: 3,4 mmol/l middag: 2,7 mmol/l efter middagen: 3,3 mmol/l kväll: 2,9 mmol/l, sen 2,5 mmol/l, sen 2,7 mmol/l bedtime: 4.5 mmol/l Blodketoner låg på 0,7 mmol/. Dagen efter vaknade han med 2,9 mmol/ och mådde inte bra alls. Jag minskade hans insulindos med hälften. Blodsockret var sedan 5,8 mmol/l och 5,5 mmol/l. Det är gott och väl under 8 mmol/l och därför finns risk för hypoglykemi. Med tanke på hur snabbt han svarade på kosten, beslutade jag mig därför för att helt och hållet ta bort hans insulin. Dagarna efter att jag satte ut insulinet låg alla hans blodsockervärden mellan 5,6 mmol/l och 10 mmol/l. Toppen! Tänkte jag. Nu börjar vi jobba med Gliclaziden, som ju inte gör någon som helst nytta för att hjälpa patienter att förbättra insulinresistens eller gå ner i vikt. Vi kunde ta bort den helt veckan därpå, eftersom hans blodsockervärden fortsatte gå ner. 26 oktober hade han sin första officiella uppföljning med min sköterska. Hans vikt var nere på 119 kilo, hans fasteblodsocker låg på 11,5 mmol/l den dagen och hans blodtryck på 137/77. Denis var förvånad över att hans blodtryck sjunkit, eftersom jag hade talat om för honom att han skulle öka sitt saltintag. Detta hade han gått med på att göra, men ytterst tveksamt och med stor skepsis. I stort märkte han att han var mindre hungrig, hans sömn hade förbättrats och energin ökade. Han hade även kortat ner sitt ätfönster genom att hoppa över frukosten. Fortsatt viktnedgång, hälsoförbättringar och minskning av mediciner 8 november hade Denis gått ner till 115 kilo, blodtrycket var 126/75, fasteblodsockret var 9,6 mmol/l med lägre värden efter måltid och blodketonerna låg på 1,0 mmol/l. Han nämnde att han kände sig mindre och mindre hungrig och sov bättre än någonsin tidigare. 22 november: 111 kilo, blodtrycket låg mellan 98/66 och 127/74. Han kände sig lite yr ibland. Det var dags att minska på blodtrycksmedicinen! Vi tog bort Amlodipin. Jag försöker vänta med ACE-hämmarna till sist (läs gärna dr Westman et als suveräna förklaring om detta i denna artikel). 19 december vägde han 105 kilo och hade ett blodtryck på 104/70. Han tyckte inte längre att han bantade utan åt hälsosamt och han gillade periodisk fasta. Något annat hade också förbättrats: den kroniska smärta hade minskat kraftigt, särskilt i knäna. Jag sa åt honom att dra ner ACE-hämmaren till hälften. Om det är möjligt behåller jag denna medicin tills dess att all njurfunktion har normaliserats (normal glomerulär filtrering och ingen mikroalbuminuri eller protein i urinen), diabetesen är helt reverserad och blodtrycket helt normalt, så länge patienterna inte har några symtom på hypotoni. En del patienter kommer därför att kvarstå på en liten dos, då vi inte alltid har möjlighet att reversera alla skador. Andra patienter måste sluta ta dem dagligen på grund av hypotonisymtom. Rapporten från hans leverultraljud kom samtidigt och visade på en förstorad lever med tecken på fettlever och fett i bukspottkörteln. Detta är mycket vanligt bland personer med typ 2-diabetes och anledningen till vi undersöker dem med ultraljud när de kommer till oss, samt efter sex månader. En del patienter visar ibland tecken på levercirros och de är inte ens medvetna om det. Vi har varit tvungna att remittera ganska många patienter till hepatologer. Denis frågade min sköterska om han kunde sluta ta statiner då hans lipider var normala. Jag svarade att det kunde vi absolut göra, med en kontroll om åtta veckor för att se vad som hade hänt. Men eftersom Denis inte är min patient, förutom att han deltar i vårt program, sa jag till honom att han kanske skulle vänta tills hans vikt varit stabil i åtminstone sex till tolv månader. Jag ville inte att hans husläkare skulle bli upprörd om resultaten inte var normala och kanske be honom att genast sluta äta den här ”farliga kosten”. Det hade hänt tidigare med några andra patienter. 1 Vi hade upptäckt att lipidvärdena inte visade optimala värden förrän patienten hade blivit av med all övervikt och dessutom varit viktstabil i några månader. I vilket fall som helst tror jag att det viktigaste är att informera patienter om både för- och nackdelar och därmed hjälpa dem fatta välinformerade beslut. Efter jul- och nyår, 17 januari, var Denis fortfarande på rätt väg. Han vägde 101 kilo, blodsockret låg för det mesta kring 7 mmol/l, sällan upp mot 10 mmol/l och blodketonerna låg nästan alltid kring 1,0 mmol/l. Blodtrycket var 117/76 och hans kroniska smärta, särskilt i benen, var nästan helt borta. 14 februari jämförde vi hans blodprover från oktober och februari. Hans fasteinsulin hade gått från 240 pmol/l till 50 pmol/l! Denis nämnde att eftersom hans värk försvunnit hade förmågan att röra på sig ökat, och som ett resultat av det började han promenera och bli mer och mer aktiv. Han mådde toppen! Den 22 februari kunde vi sätta ut Onglyza. Hans Metformindos var nere på 850 mg en gång per dag. (Han hade börjat hoppa över doser de dagar han fastade, under resans gång blev det bara en gång per dag.) Denis bara fortsatte. Han var lyckligt lottad som hade en stöttande fru, som även var en riktigt bra kock! Han åt den godaste maten någonsin i livet och led inte av hunger längre. Efter nio månader på ketogen kost: ”Ett helt nytt liv” När Denis avslutat programmet visste han precis vad som måste göras för att han skulle fortsätta reversera sin diabetes och övervikt. Efter nio månader hade han slutat med all medicin, förutom en liten dos ACE-hämmare samt gjort ett andra ultraljud av levern. Hans blodsocker var normalt. Vi träffades igen för det sista läkarbesöket. Hans ultraljudsrapport: ”en mycket tydlig förbättring där steatos nästan helt försvunnit.” Fasteinsulinet låg nu på 43 pmol/l, han hade tappat totalt 38 kilo och 25 cm kring midjan. Denis sa att införandet av den nya kosten inte hade varit lätt eftersom den gick emot allt han fått lära sig sedan han var liten: att fett är dåligt och att kolhydrater, åtminstone komplexa, var bra. Han var tvungen att lära sig äta på nytt, att vänja sig vid att inte alltid vara hungrig, att bli bekväm med perioder utan mat, inte längre behöva vara rädd för träningsutlöst hypoglykemi och att uppskatta näringsämnen som tidigare varit demoniserade. Det var viktigt för Denis att få stöd och information. Att ha ett specifikt mål – bli av med sin diabetes och sluta med alla mediciner – var grundläggande för honom. Förståelsen för hur ämnesomsättningen fungerar var till stor hjälp: när Denis insåg att det inte var han, utan hans kropp, som bestämde hur mycket han skulle väga, började han äta enbart sådant som hans kropp behövde för att kunna göra jobbet – mycket liten mängd kolhydrater i kombination med periodisk fasta. När Denis besökte sin familjeläkare efter nio månader, sa hon: ”Du är frisk nu, vi behöver inte ses förrän om ett år!”. Under trettio års tid hade han träffat sin läkare var tredje månad. Denis menar att det är en fin belöning och att det gett honom ett nytt liv. Det enda som bekymrar honom är att han fortfarande kämpar med ett något förhöjt blodtryck, som dock fortsätter förbättras. När Denis och hans fru satt framför mig på kontoret hade vi alla tårar i ögonen och log brett. Det var som en regnbåge. Denis tackade mig hjärtligt för att jag hjälpt honom till en ny start i livet och hans fru sa att hon fått tillbaka mannen hon gifte sig med. Jag tackade dem för att jag fått deras förtroende och för att de vågat lägga hans liv i mina händer. Att vara läkare och hjälpa människor tillbaka till hälsa och en framtid med rätt näring och de rätta livsstilsvanorna är ett privilegium. / Dr Evelyne Bourdua-Roy Tidigare Framgång på LCHF: Christian – eller hur man finner ungdomens källa Framgång på LCHF: Patrick LCHF för läkareGuideÄr du läkare eller känner du en läkare? Är du intresserad av LCHF och ketogen kost? Då är den här kursen någonting för dig! LCHF-läkareENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMARENDAST MEDLEMMAR Det noteras ofta att LDL-kolesterol kan öka under aktiv viktminskning och minskar när vikten stabiliseras ↩
i Diabetes stories, Diabetesberättelser, Framgångshistorier, Högt blodtryck 
